Jag är inte avundsjuk på alla studenter. Jag längar inte tillbaka till
dagen för exakt ett år sen, då jag satt hos frisören och fixade håret och gjorde mig
klar för balen. Jag längtar inte tillbaka till den mysiga förfesten på Johanna Libäcks
trädgård, jag drömmer inte tillbaka till när far hämtade Liane, Christoffer, Viktor och mig
i en gammal amerikanare för att ta oss till balen. Jag längtar inte tillbaka till när vi
gick upp för den röda mattan och kände oss som stjärnor.

Jag längtar verkligen inte tillbaka till den dagen jag vaknade upp hos Kristoffer,
gjorde mig i ordning för studenten. Jag har nästan glömt hur underbart solen sken
i mitt ansikte när jag lämnade porten, och jag kan inte minnas hur glad jag blev när
jag såg Liane stå utanför i sin underbart vita klännig och vänta på mig.
Jag gillade verkligen inte tanten som stannade upp för att tala om hur fina vi var och
önskade oss en lyckad dag. Jag minns knappt hur det var att stega in på ett folktomt ICA
en minut över åtta med våra vita klänningar och mössorna på huvudet. Jag kan nog inte
heller minnas hur fin man kände sig när klackarna slog lätt i golvet.

Jag har nästan förträngt hur mycket vi log när vi gick hem till Christian på campangefrukost.
Och jag vet inte alls hur det var när vi gick runt huset, till bakgården och möttes av glada
tjut från klasskompisarna.
Jag längtar inte tillbaka till alla underbara kramar och lyckoönsknignar, alla blommor,
alla glada skratt, alla omfamningar av människor man inte ens känner. Jag längar inte tillbaka
till utgången och alla sånger. Jag längtar inte tillbaka till champangen och jordgubbarna.
Jag längtar inte tillbaka till den dag vi klädda balavagnen. Jag minns knappt hur kul vi hade
det när vi åkte runt i i stan och skrev "Vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!" 
Jag har heller inget starkt minne av att vi skrattade så mycket att vi nästan kissade på oss
när vi upptäckte att alla blivit svartprickiga av oljan som stänkte genom avgasröret som satt
på motorhuven på vår 1800 tals traktor. Jag saknar inte det..

Jag längtar inte tillbaka till gemenskapen i klassen. Jag längtar inte tillbaka till min student.
Jag bryr mig knappt om att det snart är student igen och att det redan gått ett år.
Jag kan inte säg att jag ser tillbaka på min student med glädje.
Jag kan inte säg att jag vill uppleva det igen.

.. Jag kan inte ljuga heller.


FAN! Jag är så avundsjuk, jag längtar tillbaka så mycket att jag nästan gråter.
Jag vill krama om ALLA studenter och tala om för dom att ta vara på de sista dagarna.
Ohh.. Vad nostalgisk jag blir. Ohh, tänk att det redan är ett år sen..

Balen. Ohh.. Balen. Så många fina människor som går på röda mattan..
Nu klarar jag inga fler minnen. Jag ska gå och glädjas åt student 08.

Trots att jag vet att student 07 alltid kommer vara de bästa!



Dagens Bild: