Jag vet inte hur jag ska börja.. Men ni som läser. Läs det inlägget

under först, om ni inte redan gjort det. "Fröken Dyster"

När jag sitter där och skriver om det där med att jag inte
kan förstå, och att vara anhörig är tungt visste jag inte om
vad som skulle hända strax därefter..
Jag påstår inte att jag är en anhörig. Men jag är en berörd part.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska skriva.. Jag får väl ta det
från början. Jag somnade ifrån de lokala nyheterna igår, så jag
vet inte om någonting sades om olyckan. Som var med en MOTORcyklist
och en bil. För ett par timmar sedan fick jag ett sms från Max där
han skrev att han hoppas att allt är bra med mig med tanke på
vad som hänt. Så vitt jag visste hade inget hänt mig och jag skickade
tillbaka och frågade var han menade.
"Jocke! Var inte ni bra kompisar?"
Fick jag till svar och ringde genast upp då jag anade att något var fel,
mycket fel...

Jag är så chockad och så ledsen och jag kan inte förstå att detta
är sant. En gammal tonårsvän är borta, för alltid.

Jag såg ambulanserna, jag såg hur fort de körde och jag kände verkligen
hur det kröp i kroppen på mig redan då.. Det var någon jag kände i den
stora gula ambulansen som for förbi huset som ett gult sträck..



Jag ägnar en stooor tanke till nära anhöriga och vänner.


[ v ]



Dagens Ord:
You don't know what you got until it's gone..





Dagens Bild:



Rebecka. Jocke. Josse. Jocke.